Hur det började

När börjar något? Livets händelser sker i ett ständigt flöde så det som sker bygger på det som skett innan, men när började det egentligen? I en berättelse får man bestämma när något tog sin början och i följande berättelse börjar det sommaren 1991.

När det här skrivs är det exakt 30 år sedan jag satt på altanen i mitt föräldrahem och löste matteproblem. Jag hade blivit antagen till utbildningen i teknisk fysik på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och som en del av förberedelserna för att börja utbildningen fått ett häfte med matematikuppgifter hemskickat från skolan. 

Då och då i mitt matematiska klurande drömde jag mig bort in i framtiden som jag tänkte mig skulle bestå av att lösa problem bortanför gränsen för vad som ansågs vetenskapligt möjligt, kanske som kärnfysiker eller någon slags forskare, eller ännu hellre göra en upptäckt som ställde den kända vetenskapen på ända och utmanade det vi tror oss veta säkert. 

Det blev flytt till Stockholm och jag hyrde ett rum mittemot skolan. Nu började en tid av ambitiösa studier, nya vänner och utforskande av huvudstaden. 

Studierna gick bra och även om jag klarade tentorna märkte jag att det inte riktigt stämde med vad jag sett framför mig. Jag kommer ihåg hur jag under en föreläsning redan den första terminen insåg att det var en dålig idé att ägna fem års hårda studier och sedan jobba i 40 år med något jag faktiskt inte tyckte var intressant. Jag ville ha ett framtida jobb där jag på måndagsmorgnar såg fram mot att gå till jobbet.

Men vad skulle jag göra istället för att läsa teknisk fysik på KTH? Under hela gymnasiet hade mitt mål varit att läsa den här utbildningen och nu när det inte verkade vara rätt val visste jag inte vad jag skulle göra istället. Jag fortsatte på KTH några terminer till under tiden som jag började undersöka vilka andra möjliga vägar in i arbetslivet som lockade mig.

En tid senare hade jag kommit fram till att jag ville jobba med människor inom ett hälsorelaterat område och jag ville att det skulle kännas meningsfullt. Det kunde gärna vara något som hade en relation till österländsk filosofi eftersom jag tränade och gillade japansk kampkonst och om den hade lite djup som stimulerade fortsatt utveckling vore det ännu bättre.  

Vid ett tillfälle nämnde en bekant sitt intresse för akupunktur och det fick mig att titta närmare på olika sätt att utbilda mig till akupunktör.  Jag började så småningom på en kurs och från start var jag fast. 

Det var som att en ny värld öppnats upp då jag fick lära mig om den kinesiska filosofin som är grunden till akupunktur. Det handlade inte bara om att lära hur man kan behandla olika krämpor utan lika mycket om ett nytt perspektiv på livet. Ett perspektiv där man var mer intresserad av att se flöden, samband och samspel i kroppen (och livet) än att detaljstudera något taget ur sitt sammanhang. Det var ett synsätt som visade samverkan mellan de fysiskt påtagliga förändringarna i kroppen, och de ibland diffusa processerna i psyket. Det gav den helhetssyn på livet som jag saknat i tidigare studier. 

De personer jag lärde känna visade mig hur de behandlade sjukdomar och besvär vilka inte borde kunna gå att påverka med akupunktur, men patienterna blev friska. Och det var inte enstaka personer det gällde utan ett stort antal av unga och gamla människor med alla möjliga slags hälsobesvär. Jag fascinerades av djupet såväl som bredden inom den klassiska akupunkturens värld. Jag fick svar på frågor som varit obesvarade och förstod mer om hur olika delar i kroppen och olika saker under livets färd hängde samman.

Man blir aldrig fullärd inom akupunktur och fortfarande överraskas jag av möjligheterna akupunktur ger och hur mycket kunskap som finns samlad i denna gamla tradition.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och ett av glädjeämnena jag har i mitt jobb är att dela akupunkturen med nya elever. Att dela ögonblicken då elevernas ansikten visar förundran och förvåning över behandlingsresultat, att se hur polletten faller ned och att bevittna stoltheten hos en elev som delar med sig av sina framsteg.

Jag hittade en sysselsättning som jag finner meningsfull, där jag jobbar med människor och hälsa, där jag ser fram emot att gå till jobbet på måndagsmorgonen och som handlar om att lösa problem på ett sätt som ännu inte förstås av vetenskapen. Så även om jag inte blev kärnfysiker och det inte var en spikrak väg så uppfylldes mina tankar om framtiden då jag satt på altanen för 30 år sedan.